Tillsammans med Ulla Manns från Södertörn och Ulf Mellström från Karlstad debatterade Rydström temat “History, memories, and facing new political and theoretical landscapes" under den nationella genusvetenskapliga konferensen som i år hölls av Karlstads universitet. Hans presentation inleddes med personliga minnen om hur han som ung varit lärare och aktivist. Han betonade hur nödvändigt det är att också ta till sig aktivisternas kunskapsproduktion. ”Jag är övertygad om att aktivism och forskning kan och bör informera och korsbefrukta varandra”, sa han, men underströk också att byggandet av kunskap inom aktivism och forskning fungerar på olika sätt.
Trots att de flesta genusvetare numera är överens om att genus och sexualitet är sociala konstruktioner behöver vi identitetspolitik, menade Rydström.
”Det är viktigt att förstå att genus och sexualitet är historiskt föränderliga konstruktioner, men vi behöver också identiteter för att förstå våra liv och för att mobilisera mot orättvisor.”
Vilka slutsatser ska vi då dra av detta?
Marginaliserade grupper, också kvinnor, har en lång historia av att definieras av vita män med privilegier, förklarade Rydström, och visade en bild av en 1800-talsmålning där en vitskäggig, svartklädd läkare står bredvid en naken kvinnokropp och håller upp hennes hjärta i handen. Så gav han en rad exempel på hur maktskapande definitioner utmanas av aktivister som kräver rätten att beskriva sig själva och sin grupp. Bilder på Karolina Widerström, Magnus Hirschfeld, Elsa Laula Renberg, Eva-Lisa Bengtsson, Vilhelm Ekensteen och Warren Kunce täckte snart bilden av den manlige läkaren som dissekerade en kvinnas kropp.
Det betyder inte, fortsatte Rydström, att identitetspolitik ska användas för att tysta människor från ”fel” grupp.
”Borde jag vara bekymrad över att fler och fler straighta forskare intresserar sig för queerstudier? Kan bara en jude säga något meningsfullt om antisemitism? Kan bara en ung svart kvinna tolka och översätta en annan ung svart kvinnas poesi? - Jag tycker inte det.”
I stället presenterade han begreppet cripistemologi, som betonar att egna erfarenheter av funktionsnedsättning är synnerligen relevanta för studiet av ett otillgängligt samhälle, men avvisar att det kan finnas en autentisk röst som kan tala för alla personer med funktionsnedsättning. Cripistemologin pläderar för en särskild form av kunskap som kan uppstå som ett resultat av att ”vara med och nära funktionsnedsättning, tänka genom funktionsnedsatta intryck och situationer, vare sig det är dina egna eller din väns”. På så sätt blir ett nära samarbete mellan forskare och aktivister nödvändigt.
Slutligen undrade Rydström vad som kan vara de viktigaste uppgifterna för dem som är unga på 2020-talet. Det mest uppenbara är att inte förlora hoppet och att slå vakt om de demokratiska institutionerna, sade han. Inom genusvetenskapen är det också nödvändigt att stärka forskning som inspireras av intersektionalitet. Transstudier har vuxit fram som ett viktigt forskningsfält inom genusvetenskapen och Rydström förväntade sig mycket relevant och spännande forskning inom transfältet. Men han underströk också vikten av att minnas genusvetenskapens rötter och fortsätta prestera både empiriska studier och teoriutveckling inom alla dess delar: kvinnoforskning, maskulinitetsforskning, queerforskning, transforskning, postkolonial forskning, ras- och etnicitetsstudier, forskning om klass, ålder, funktionshinder och mycket mer.