Andrés Brink Pinto
Vikarierande universitetslektor
Från det folkligaste till det formella: (Hetero)Normativitet i populär sexualupplysning och lagar under första halvan av 1900-talet
Författare
Summary, in Swedish
Det tidiga 1900-talet, speciellt mellankrigstiden, brukar pekas ut som en tid då grunden läggs för den moderna synen på sexualitet och heteronormativitet, bland annat med en mer distinkt syn på de polariserade begreppen hetero- och homosexualitet. Vägen dit, och synen på kön och sexualitet, var dock inte okomplicerad. I den här sessionen är vi intresserade av hur kön och sexualitet, främst en maskulin kodad sådan, konstituerades, politiserades, visualiserades, samt reglerades med hjälp av populärkulturella föreställningar i filmkulturen, över progressiv sexualupplysning från vänster, till hur detta fastlades i straffbalk och rättspraxis. Etablerandet av en ny diskurs skedde inte enbart uppifrån utan bör snarare förstås på en glidande skala mellan det folkligaste och det formella.
Under 1910- och 20-talen utvecklade sig filmen till det klart populäraste visuella massmediet för den svenska allmänheten, med en publik på 40 miljoner varje år, en siffra som vida överskred hur många som kom i kontakt med medicinsk litteratur och de ”moderna” idéer om sexualitet och heteronormativitet som i ett första skede konstituerades där. Inom ramen för svensk filmkultur skapades en rad olika föreställningar – via spelfilmer, upplysningsfilmer och dokumentärfilmer – om sexualitet och genusrelationer som gör att det går att ifrågasätta tidigare forsknings fastlåsning vid hetero-/homosexualitet respektive manligt/kvinnligt vad gäller heteronormativitetens betydelse för den sociala konstruktionen av kön och sexualitet. Här kommer detta sammansatta förhållande att belysas genom en diskussion av ”homosexuella” spel- och upplysningsfilmer, samt av den offentliga diskussionen kring skådespelaren Gösta Ekman.
Det svenska kommunistpartiet var mer än ett decennium före riksdagsmajoriteten i att förorda en avkriminalisering av homosexualitet, något partiet envist fortsatte med trots att homosexualitet kriminaliserades i Sovjetunionen under den stalinistiska återgången till kärnfamiljen. En av orsakernas till SKPs tidiga uppslutning kring en psykoanalytiskt färgad förståelse av homosexualitet som tillstånd och sjukdom var närheten till en grupp socialistiska läkarstuderande. Genom en socialistiskt färgad sexualupplysning etablerades nya sanningar kring sexualiteten som fördes rakt in i den organiserade svenska arbetarklassen. Med ingående och detaljerade beskrivningarna av olika former av sexualitet och tydliga gränsdragningarna mellan det normala och det patologiska skapades en modern diskurs kring sexualitet som i högsta grad ingick i det politiska projekt som tydligast knöt an till moderniteten under mellankrigstiden, det kommunistiska.
Den straffrättsliga regleringen av samkönad sexualitet präglades av ett sökande efter nya begrepp. När brottslingen/sodomiten i det moderna Sverige avlöstes av den perverse/homosexuelle, uppstod en dragkamp mellan jurister och medicinare om tolkningsföreträdet. ”Homosexuella” borde närmast få vård inom den psykiatriska sektorn, medan ”pseudohomosexuella” borde tas om hand av de rättsvårdande myndigheterna. RFSU, som bildades 1932, var en viktig aktör inför lagändringarna och hade genom sina kontakter inom socialdemokratin stort inflytande på reformarbetet när det gällde sedlighetslagstiftningen. Den framväxande psykoanalysen bidrar till ett viktigt perspektivskifte i och med att sedlighetsbrottet, som definierats som ”en allmän borgerlig ordning och goda seder synnerligen kränkande gärning”, blir ett brott mot person, ett sexualbrott. Genusifieringen av den perverse/a förändras också. Uppfattningen av homosexuella som ett tredje kön, ett mellanting mellan manligt och kvinnligt, etableras och från 1940-talets början börjar även kvinnlig homosexualitet inkorporeras i den straffrättsliga diskursen.
Under 1910- och 20-talen utvecklade sig filmen till det klart populäraste visuella massmediet för den svenska allmänheten, med en publik på 40 miljoner varje år, en siffra som vida överskred hur många som kom i kontakt med medicinsk litteratur och de ”moderna” idéer om sexualitet och heteronormativitet som i ett första skede konstituerades där. Inom ramen för svensk filmkultur skapades en rad olika föreställningar – via spelfilmer, upplysningsfilmer och dokumentärfilmer – om sexualitet och genusrelationer som gör att det går att ifrågasätta tidigare forsknings fastlåsning vid hetero-/homosexualitet respektive manligt/kvinnligt vad gäller heteronormativitetens betydelse för den sociala konstruktionen av kön och sexualitet. Här kommer detta sammansatta förhållande att belysas genom en diskussion av ”homosexuella” spel- och upplysningsfilmer, samt av den offentliga diskussionen kring skådespelaren Gösta Ekman.
Det svenska kommunistpartiet var mer än ett decennium före riksdagsmajoriteten i att förorda en avkriminalisering av homosexualitet, något partiet envist fortsatte med trots att homosexualitet kriminaliserades i Sovjetunionen under den stalinistiska återgången till kärnfamiljen. En av orsakernas till SKPs tidiga uppslutning kring en psykoanalytiskt färgad förståelse av homosexualitet som tillstånd och sjukdom var närheten till en grupp socialistiska läkarstuderande. Genom en socialistiskt färgad sexualupplysning etablerades nya sanningar kring sexualiteten som fördes rakt in i den organiserade svenska arbetarklassen. Med ingående och detaljerade beskrivningarna av olika former av sexualitet och tydliga gränsdragningarna mellan det normala och det patologiska skapades en modern diskurs kring sexualitet som i högsta grad ingick i det politiska projekt som tydligast knöt an till moderniteten under mellankrigstiden, det kommunistiska.
Den straffrättsliga regleringen av samkönad sexualitet präglades av ett sökande efter nya begrepp. När brottslingen/sodomiten i det moderna Sverige avlöstes av den perverse/homosexuelle, uppstod en dragkamp mellan jurister och medicinare om tolkningsföreträdet. ”Homosexuella” borde närmast få vård inom den psykiatriska sektorn, medan ”pseudohomosexuella” borde tas om hand av de rättsvårdande myndigheterna. RFSU, som bildades 1932, var en viktig aktör inför lagändringarna och hade genom sina kontakter inom socialdemokratin stort inflytande på reformarbetet när det gällde sedlighetslagstiftningen. Den framväxande psykoanalysen bidrar till ett viktigt perspektivskifte i och med att sedlighetsbrottet, som definierats som ”en allmän borgerlig ordning och goda seder synnerligen kränkande gärning”, blir ett brott mot person, ett sexualbrott. Genusifieringen av den perverse/a förändras också. Uppfattningen av homosexuella som ett tredje kön, ett mellanting mellan manligt och kvinnligt, etableras och från 1940-talets början börjar även kvinnlig homosexualitet inkorporeras i den straffrättsliga diskursen.
Avdelning/ar
- Historia
- Genusvetenskapliga institutionen
Publiceringsår
2008
Språk
Svenska
Dokumenttyp
Konferensbidrag
Ämne
- Gender Studies
Conference name
Svenska historikermötet 2008
Conference date
2008-04-24 - 2008-04-26
Conference place
Sweden
Status
Unpublished